Sist i steninskriptionen omtalas rikets alla delar. Kung Ramkhamhaeng gjorde anspråk på stora delar av dagens Thailand, delar av nuvarande Laos och Nedre Burma. Ett undantag var dock de norra delarna av nuvarande Thailand, Lavo (Lopburi) samt ett stort område öster om Chaophrayafloden. De flesta av erövringarna bör ha gjorts mellan 1280 och 1295. Att han inte gjorde anspråk på de norra delarna förklaras med det tidigare omtalade blodsförbundet. (Se den tidigare artikeln ”Blodsförbundet 1287.”)

Lavo som uppenbart lyckats frigöra sig från Angkor omkring mitten av 1200-talet hade förmodligen ett ganska gott förhållande till Sukhothai. Det är nämligen svårt att tänka sig att Ramkhamhaeng skulle ha kunnat nå Angkorrikets gränser utan att passera igenom Lavos territorium. Kanske ställde inte Lavo några krav på inflytande väster om Chaophraya till gengäld för hjälp från Sukhothai mot Angkor. Att tidigare khmerområden hade erövrats från khmererna bekräftas av khmerernas egna källor.

Ramkhamhaeng kan ha gjort erövringar nere på Malackahalvön omkring 1294. Dessa erövringar gjordes på bekostnad av riket Srivijaya och 1295, då ett sändebud från Sukhothai kom till mongolernas hov, följde en kinesisk mission med tillbaka till Sukhothai med en order från kejsaren till Ramkhamhaeng; "Håll ditt löfte och skada inte "Ma-li-yu-eul," vilket förmodligen var kinesernas namn på Srivijaya.

Man ska dock inte förledas att tro att kung Ramkhamhaeng utövade någon effektiv kontroll över alla de omtalade områdena. Rikets expansion under hans regeringstid möjliggjordes dels av hans militära styrka och dels av att han skapat släktförbindelser till de olika mer eller mindre självständiga provinsstäderna. Hans vidsträckta rike styrdes oftast genom ett slags fredligt feodalsystem snarare än med militärmakt.

Guvernörerna som Ramkhamhaeng hade utnämnt fick ganska fria tyglar ute i sina provinser mot att de kunde ställa upp med soldater till kungens och rikets försvar när det behövdes.